En super hämsk dikt.

åldergräns är 12 år.......alla under den åldern läser ej dikten.

Över livets vårfält drager dödens tunga, kalla vind,
bryter blommor, isar hjärtan, liljeströr så mången kind,
bäddar mitt bland varma rosor sina kalla gravar opp,
där en oersättlig saknad sänker ned sitt skönsta hopp.

Blomman, som för morgonstrålen bävande slår ut sin knopp,
står om kväll'n med dignad stängel som ett bleknat barndomshopp:
och av ynglingen, som diktat sig en värld - så skön och ljus,
kläder döden livets rustning, blåser av det lånta grus.

Dock - när plågan blandar galla uti livets nekarskål,
blir så ljuvt, att lik en Phoenix, stigande från eget bål,
skärad uti eld och lågor, fly till andra världars frid,
dit ej smärtans dämon tränger, ej begärens vilda strid.

Så är frid uti ett hjärta, där blott strid det gällde nyss.
Åter har en hoppfull yngling bleknat av för dödens kyss! -
Brustet ögat, kyld är barmen, härjad hoppets sköna vår,
och bland kindens vita liljor leker blott en stelnad tår.

Glad och frisk som morgonvinden flög han nyss i livet ut,
vann sig kärlek, knöt sig blommor av var flyende minut,
och de skördar, dem han bärgat - oförgätna lärors gärd -
gömde han så troget alla i sitt hjärtas rika värld.

Sköna blommor på vulkaner - så är ynglinghjärtats vår,
och en lyrisk tjusningsåder genom ungdomslivet går.
Ynglingen vill liv och seger, hopp och kärlek; han är varm, -
jord och himmel, sol och tårar gömmer han i samma barm.

Yngling, kom och lär! - här vilar nu en broders pilgrimsskrud,
ren som snön på svanens vinge, lämnad uppå ängelns bud.
Nyss brann ock i detta hjärta livets flamma, klar och skön;
nyss en ädel ande firat här sin sista morgonbön.

Ensam ros på fadersurnan, ensam vid sin moders bröst,
hennes glada morgonminne, hennes skönsta aftontröst,
blommade han opp i oskuld,... till dess dödens ängel kom,
såg hans bittra strid - och vände livets matta lampa om.

Moder, helig är din saknad; den är hjärtats, den är vår!
Men - det skönaste på jorden ju ej länge dröja får.
Ser du hennes tårar, ande, gjut en droppe tröst i dem!
Lys som stjärna, dröj som ängel i din moders tomma hem!

Nu farväl! Sov ljuvt du broder! - Uppå griftens unga vår
står en blåvit minnets tärna, - speglar himlen i sin tår.
Lycklige, bland livets spillror fann du snart de sällas ö!
När som du man älskat, älskats - vad det då är skönt få dö!

//snyggingen